Hälsa hos rasen pinscher

Pinschern är en sund och frisk hund på det stora hela - men vissa sjukdomar och problem bör man vara uppmärksam på - här följer en redovisning av dessa
Demodex/kala fläckar
Demodex canis är ett så kallat hårsäcksskabb som är 0.2 mm långt, cigarrformat och lever i hårsäckarna och orsakar fläckar av hårlöshet. Demodexkvalstret finns normalt i huden hos de flesta friska hundar, kvalstret överförs från tik till valp under de första levnadsdagarna. De individer som får symtom, har en brist i sitt immunsystem och kroppen kan inte försvara sig mot skabbdjuret. Sjukdomen debuterar vanligen mellan 3 och 18 månaders ålder. Den uppträder i två varianter, dels den lokala formen och dels den generaliserade formen. Förekommer mest hos korthåriga raser.
Lokal demodicos:
Denna form ses främst hos unga hundar. Man ser enstaka centimeterstora kala fläckar på framför allt huvud och ben. En hund med lokal demodicos kliar sig oftast inte och hudförändringarna försvinner vanligen av sig själva.
Generell demodicos:
Är en ärftlig sjukdom och en av de besvärligaste hudsjukdomar som finns hos hund, den orsakas av en specifik T-cellsdefekt för Demodex Canis, vilket har till följd att immunförsvaret inte kan hålla nere antalet kvalster. (T-celler är en speciell sorts blodkroppar som deltar i immunförsvaret). Både hanen och tiken bidrar till att T-cellerna blir defekta. Defekten anses vara enkel recessiv, dvs hanen eller tiken kan själv vara symptomfri, men anlagsbärare och nedärva det till sin avkomma. Det är en allvarlig sjukdom som man framför allt ser hos hundar yngre än 1,5 år. Sjukdomen startar ofta som en lokal förändring som förvärras i stället för att läka av, man ser stora kala områden med hårlöshet, hudrodnad, mjäll och klåda. Sekundära bakterieinfektioner i huden förvärrar tillståndet och orsakar variga inflammationer. Behandlingen är långvarig med hjälp av Ectodex eller Interceptor, som man kan få utskrivet hos veterinär.
Diagnos:
För att kunna ställa rätt diagnos så tas ett skrapprov för att påvisa demodexkvalster, provet skall tas på både förändrad och normal hud.

Definition:
Lokal demodicos; Ej fler än 5 stycken, små, "runda", rodnade, fjälliga och hårlösa partier på ett framben eller i ansiktet.
Generell demodicos: Fler än 5 stycken hårlösa partier enligt ovan eller där ett helt område är affekterat t.ex. hela ansiktet eller ett helt framben eller mer än en tass.

Avels rekommendationer:
  1. Avelsförbud på tik, eller hane som själv är frisk men som gett generell demodicos i valpkull eller gett lokal demodicos på flera valpar i en eller flera kullar.
  2. Avelsförbud på hund som själv haft generell demodicos, även om denna avläkt utan behandling. Avelsförbud även på helsyskon och föräldrar. (Undantag: äldre hund med annan bakomliggande sjukdom som orsak.)
  3. Avelsförbud på ung hund med lokal demodicos som avläkt utan behandling, men där generell demodicos finns i släkten eller där flera helsyskon haft lokal demodicos.
Trasiga öronkanter/splitting ears
Hundraser med tunna hängande öronlappar kan lätt få problem med öronkanter som blir såriga och blöder, då huden i öronlappens yttre kanter kan bli torr och narig. Om hunden ruskar mycket på huvudet så blir det svårt för detta att hela då öronen inte hålls stilla länge nog för att det ska hinna läka.

Orsak och behandling:
En av orsakerna är att blodkärlen i örats yttre kanter är för tunna, vilket gör att blodförsörjningen till de yttre öronkanterna inte blir tillräckligt. Följaktligen blir öronkanterna mycket känsliga och kan lätt spricka eller slås sönder då exempelvis hunden ruskar på huvudet. För att det såriga örat ska få chans att läkas utan att hunden hela tiden ruskar på huvudet så bör man tejpa örat.

En annan vanlig orsak kan vara Marginell seborré, vilket visar sig som en grå hinna av hudavlagringar och bildas i de yttersta kanterna av öronlappen och gör att huden känns förtjockad. Det är lätt att med exempelvis nageln peta bort dessa grå hudavlagringar och efteråt smörja in med en fet salva och sedan tvätta med ett mjällschampo då huden under kan vara irriterad.

En form av Vaskulit (som är en inflammation i de små blodkärlen) hos hundar som utsatts för kyla och fått en överkänslighetsreaktion, kan vara ytterligare en orsak. Hos dem kan kölden få ett protein att bildas via en allergisk reaktion som stör blodcirkulationen till örats ytterkanter. För att få bukt med den här åkomman kan man behöva vända sig till en veterinär som skriver ut tabletter.

Man kan gärna i förebyggande se till att massera hundens öronkanter (torrmassera aldrig) med en fet och mjukgörande salva, Helosan eller Silon, men det finns många olika sorter och man kan få prova sig fram till man hittar en som man tycker fungerar bäst.

Ögonsjukdomar
Det finns många olika ögonsjukdomar hos hundar, här redovisas några av de vanligaste. Då ögonsjukdomarna kan vara så "luriga" att de inte kan ses i tidig ålder, utan dyker upp då hunden har hunnit bli 4-5 år så kan det vara bra att följa upp med ytterligare ögonlysningar. Vill man att ens hane ska gå i avel och finnas med på sektionens täckhundslista så måste han bland annat vara ögonlyst med resultatet ej ärftlig PRA och/eller katarakt eller annan ärftlig ögonsjukdom och intyget får inte vara äldre än tre år.

Katarakt är den medicinska termen för grå starr och innebär att ögats lins grumlas, den kan uppstå när som helst under hundens liv. Linsen som normalt är helt genomskinlig hjälper till att bryta ljusstrålarna som faller in i ögat. När enstaka små grumlingar förekommer kan ärftlighet ofta ej bedömas, utan hunden måste ögonlysas igen ett år senare. Katarakten kan uppstå i olika delar av ögat och är därför namngivna därefter, såsom; bakre polär katarakt, total katarakt, främre Y-sömskatarakt och övrig partiell katarakt (övriga typer av katarakt registrerar hos SKK som övrig partiell katarakt om de inte faller under tidigare uppräknade varianter).
Symptom och diagnos;
Syns i de allra flesta fall endast vid en ögonlysning, förutom vid total katarakt som kan ses med blotta ögat. Total katarakt ger synnedsättning eller blindhet på det drabbade ögat. För att kunna ställa diagnos måste hunden ögonlysas, vilket en veterinär med särskild ögonkompetens gör med hjälp av en spaltlampa.
Ärftlighet;
De flesta katarakter är ärftliga, men orsakerna till grumlingen av linsen kan vara flera. De icke ärftliga orsakerna kan vara, virussjukdomar hos den dräktiga tiken, ämnesomsättningsrubbningar, slag mot ögat, infektioner och bristsjukdomar.
Om man upptäcker ögonförändringar hos en hund som är över 7 år och som före det har ögonspeglats och varit frisk brukar man tala om senil katarakt, men då måste hunden ha varit undersökt och frisk åren innan upptäckten av den senila katarakten för att man ska kunna bedöma den som av icke ärftlig art. Den här typen av katarakt är medfödd, har bildats under fosterstadiet och kan bero på störningar i livmodern under dräktigheten såsom; infektioner, förgiftning eller olämplig utfodring.

PRA är ett samlingsnamn för en typ av likartade, ärftliga ögonsjukdomar som drabbar ett flertal raser. Förkortningen står för Progressiv, vilket betyder att sjukdomen gradvis utvecklas och symtomen ökar efter hand. Retinal betyder ögats näthinna och Atrofi betyder förtvining, då blodådrorna i näthinnan förtunnas så att näthinnans funktion gradvis försämras för att slutligen helt förtvina. Hos hundar med PRA sker alltså en successiv förtvining av näthinnan och dess synceller tills hunden slutligen blir helt blind. Det finns ingen bot eller behandling av sjukdomen, men den är varken smittsam eller dödlig och hunden känner ingen smärta.
Symptom och diagnos;
Tidiga tecken på PRA brukar vara att hunden börjar se sämre i skymning och mörker och efter ett tag kan pupillerna bli större än normalt, i viss belysning kan man även se ett ökat återsken från ögonen. Med tiden så får hunden även få svårt att se i dagsljus. Hundar med PRA kan ändå leva ett ganska normalt liv i sin hemmiljö, dels för att hunden har tid att anpassa sig till sin gradvis försämrade syn, men också för att synen inte är hundens primära sinne. För att kunna ställa diagnos måste hunden ögonlysas, vilket en veterinär med särskild ögonkompetens gör med hjälp av ett oftalmoskop. Utomlands kan man även upptäcka PRA innan hunden har visat någon symptom (i dagsläget finns det ännu inte någon svensk veterinär med den kompetensen) genom att göra en ERG-undersökning (elektroretinografi), då man med hjälp av ljusblixtar studerar hur näthinnan reagerar och sedan redovisar som ett kurvdiagram. En frisk näthinna har en mycket karaktäristisk kurva. Hunden måste vara minst 18 månader.
Ärftlighet;
Den generella formen av PRA har en regelbunden, recessiv arvsgång, vilket innebär att PRA endast uppkommer om dubbla sjukdomsanlag finns i hundens arvsmassa alltså att båda föräldrarna är bärare. Har hunden bara ärvt ett sjukdomsanlag uppkommer PRA däremot inte, men hunden kan bära på anlaget i det dolda och sen nedärva det i sin tur till sina avkommor.

Phtvl/Phpv är en förändring på linsens bakre yta och kan leda till katarakt. Vad som orsakar det är att det redan i fosterstadiet blivit ett avbrott i den normala tillbakabildningen av blodkärl i linsen. Normalt sett så tillbakabildas dessa blodkärl långt före födseln, men på en hund med denna åkomma har detta inte skett som det ska och ögats glaskopp har inte utvecklats normalt. Det betyder att man redan kan upptäcka Phtvl/Phpv hos valpar, med hjälp av en ögonlysning hos en veterinär med särskild kompetens. Phtvl/phpv klassificeras i olika grader, från Grad 0 som är normal syn till och med Grad 3-6. Den lindrigaste formen är Grad 1 som visar små bruna fläckar på bakre linskapseln och inte påverkar synen, Grad 2 som ofta ger katarakt som följdsjukdom till Grad 3-6 som är den allvarligare formen och ger mer allvarliga förändringar. Valpar som har den allvarligare formen kan mycket tidigt bli blinda. Sjukdomen är medfödd och ärftlig, den kan inte dyka upp senare på en friad hund, men däremot kan arvsanlaget finnas även hos en hund som är undersökt utan anmärkning, dvs att hunden är anlagsbärare. Läkaren Frans Stades, som har studerat ärftligheten på dobermann anser att det är en dominant huvudgen som ligger bakom defekten, men att även flera andra gener kan påverka i vilken omfattning sjukdomen visar sig.

Glaukom är ett tillstånd med för högt tryck i ögat och kallas ibland grönstarr, vilket även kan uppkomma efter en ögonskada. Den ärftliga formen är en missbildning i ögats dräneringssystem som ligger i kammarvinkeln mellan ögonvitan och hornhinnan. Följden av detta blir att trycket i ögat stiger.
Symptom och diagnos;
Beroende på om tillståndet är akut eller kroniskt så varierar symptomen. Vid akut glaukom får hunden stora pupiller, den kniper med ögat som också är väldigt ömmande och hornhinnan kan även bli grumlig. Att ögat blir större är också ett tecken på ett ökat tryck i ögat. I akuta fall kan man se en kraftig irritation med rodnad av ögonslemhinnan och ögonvitan. Diagnos ställer man genom att mäta trycket i ögat.
Ärftlighet;
Glaukom kan vara ärftligt.

Höftledsdysplasi/HD
När det gäller HD så är frekvensen mycket låg inom rasen och klubben driver inget bekämpningsprogram för det ännu men det är ändå en god rekommendation att röntga höfterna på sin pinscher. För att få bra vetskap och hur det ser ut på mina egna linjer så vill jag att alla mina valpar höftledsrötgas vid ca 1 års ålder. Jag vill också att man röntgar armbågslederna på sin hund vid samma tillfälle - även om vi i dagsläget inte har något bekämpningsprogram gällande detta heller inom vår ras. Anledningen till detta är dels att jag som uppfödare vill veta vad det är jag går vidare på i mina linjer och kan föra en bra statistik över vad mina avelsdjur nedärver - dels tycker jag att det är av största vikt för hundägaren att veta status på sin hunds leder för att på så sätt kunna ge sin hund de bästa förutsättningarna till ett gott liv.

Höftleds dysplasi som HD står för är en medfödd, ärftligt betingad utvecklingsdefekt som kan drabba alla raser, men som är vanligare ju större hundras och ju snabbare den växer. Själva ordet dysplasi, som kommer från grekiskans dys som betyder avvikelse och plassein betyder utveckla och följaktligen betyder alltså Höftleds dysplasi "avvikande utveckling av höftleden", vilket är en talande beskrivning av problemet. Den första som beskrev den här sjukdomen var Dr Gerry. B. Schnelle 1935.

Hundar som får HD föds alltid med en "normal" höftled, men under tillväxtperioden växer benet mer än den omgivande mjukdelsvävnaden vilket medför att det blir en obalans pga att höftledskulan har en benägenhet att glida ur led då ledskålen i höftleden är medfött för grund. Tillsammans med det genetiska anlaget för det som kan orsaka dysplasi (defekten är polygent nedärvt vilket betyder att flera gener samverkar vid uppkomsten) så finns det även andra faktorer som kan spela in, såsom; utfodring, tillväxthastighet, hunden storlek och muskelutvecklingen i förhållande till skelettutvecklingen.

När hunden röntgas så använder veterinärerna sig av den internationella FCI-skalan som kallas Nordbergs vinkel och är en kvantitativ metod som baseras på mätning av den vinkel som bildas genom att förena en punkt i centrum av höftledshuvudet till övre kanten av höftledsskålen. Därefter gör man en gradering beroende på vilken vinkel som bildas, (mellan 55 och 115 grader) och om vinkeln är större än 105 grader bedöms detta som en normal höftled och att risken att utveckla HD är liten. Skalan man sen använder sig av är bokstavsgraderad från A till E.

I Sverige räknas grad A och B hundar som hd-fria.

C = lindrig dysplasi (lindrigaste formen, där höfthålan har nästan normal storlek och form men ledhuvudet inte passar in exakt i ledhålan).

D = måttlig dysplasi (höftledshålan är märkbart grund och ledhuvudet passar dåligt in och går lätt att skjuta ur läge).

E = grav dysplasi (är en kraftig dysplasi, ledhålan är mycket grund och ledhuvudet ligger ofta och väger på ledhålans kant).

Om man har en hund med HD är det mycket viktigt att man håller hunden i god kondition - dvs att den inte bär på onödiga kilos övervikt samt att den har en god muskulatur som hjälper till att förbättra situationen. Att ha en anmärkning på sin höft behöver inte innebära att hunden får problem utan de flesta pinschrar lever ett fullgott liv trots detta. Jag anser inte att det generellt går att säga vad man ska göra eller inte göra med en hund som har HD utan man måste som ägare lära känna sin hund och se på den om det är något som den inte mår bra av att göra. En del hundar får ont av att man cyklar med dem medan andra klarar det bra osv. Min filosofi är att man gör det man tänkt göra med sin hund innan man visste om dess HD men att man är uppmärksam på hur den mår och om den verkar få ont av någon specifik aktivitet så slutar man med just det.

Innan hunden uppnår 1 års ålder ska man inte utsätta den för vad jag kallar för tvångsmässig motion - dvs inte ha med den på cykel- eller ridturer, inte låta den dra, inte springa kopplad långa sträckor på hårt underlag och liknande. Man bör heller inte påbörja t ex agilityträning med hopp innan denna ålder (sån't som slalom och tunnlar kan man dock träna tidigare).

Vaccinationskomplikation
I samband med första vaccineringen vid 12 veckors ålder, efter att valpen har flyttat hem till sina ägare kan något som kallas "vaccinationskomplikation" uppstå, vilket är en överkänslig reaktion av vaccinet. De typiska reaktionerna visar sig ca 7-10 dagar efter vaccineringen och är allt ifrån en bula i nacken efter sticket, till ostadighet, darrningar, kramper, inkontinens och i värsta fall medvetslöshet. I Finland har man gjort en studie om vaccinationskomplikationer hos pinscher och amerikansk cockerspaniel vilket ni kan läsa mer om här. Det är viktigt att vara medveten om hur man på bästa sätt bemöter det, så att rätt behandling kan sättas in då inte alltid alla veterinärer är bekanta med åkomman.
Den viktigaste och som det visat sig mest effektiva behandlingen är kortison, där hundar som genast satts in på det blivit i allmänhet bra efter 1½ dygn. Men en del hundar har även som tillägg behandlats med B-vitamin, antibiotika och mediciner mot illamående.
Tillbaka