Hälsa hos rasen welsh springer spaniel

Welshen räknas som en sund och frisk hundras i stort - vissa sjukdomar tycks dock vara överrepresenterade hos rasen.

Höftledsdysplasi /HD
Höftleds dysplasi som HD står för är en medfödd, ärftligt betingad utvecklingsdefekt som kan drabba alla raser, men som är vanligare ju större hundras och ju snabbare den växer. Själva ordet dysplasi, som kommer från grekiskans dys som betyder avvikelse och plassein betyder utveckla och följaktligen betyder alltså Höftleds dysplasi "avvikande utveckling av höftleden", vilket är en talande beskrivning av problemet. Den första som beskrev den här sjukdomen var Dr Gerry. B. Schnelle 1935.

Hundar som får HD föds alltid med en "normal" höftled, men under tillväxtperioden växer benet mer än den omgivande mjukdelsvävnaden vilket medför att det blir en obalans pga att höftledskulan har en benägenhet att glida ur led då ledskålen i höftleden är medfött för grund. Tillsammans med det genetiska anlaget för det som kan orsaka dysplasi (defekten är polygent nedärvt vilket betyder att flera gener samverkar vid uppkomsten) så finns det även andra faktorer som kan spela in, såsom; utfodring, tillväxthastighet, hunden storlek och muskelutvecklingen i förhållande till skelettutvecklingen.

När hunden röntgas så använder veterinärerna sig av den internationella FCI-skalan som kallas Nordbergs vinkel och är en kvantitativ metod som baseras på mätning av den vinkel som bildas genom att förena en punkt i centrum av höftledshuvudet till övre kanten av höftledsskålen. Därefter gör man en gradering beroende på vilken vinkel som bildas, (mellan 55 och 115 grader) och om vinkeln är större än 105 grader bedöms detta som en normal höftled och att risken att utveckla HD är liten. Skalan man sen använder sig av är bokstavsgraderad från A till E.

I Sverige räknas grad A och B hundar som hd-fria.

C = lindrig dysplasi (lindrigaste formen, där höfthålan har nästan normal storlek och form men ledhuvudet inte passar in exakt i ledhålan).

D = måttlig dysplasi (höftledshålan är märkbart grund och ledhuvudet passar dåligt in och går lätt att skjuta ur läge).

E = grav dysplasi (är en kraftig dysplasi, ledhålan är mycket grund och ledhuvudet ligger ofta och väger på ledhålans kant).

Vi har vad som kallas bekämpningsprogram när det gäller höftlederna på welshen vilket innebär att avelsdjuren måste ha känd status på sina höfter för att avkomma ska få registreras och man använder endast hundar som har HD-grad A eller B i avel. För att få bra vetskap och hur det ser ut på mina egna linjer så vill jag att alla mina valpar höftledsrötgas vid ca 1 års ålder. Jag vill också att man röntgar armbågslederna på sin hund vid samma tillfälle - även om vi i dagsläget inte har något bekämpningsprogram gällande detta inom vår ras. Anledningen till detta är dels att jag som uppfödare vill veta vad det är jag går vidare på i mina linjer och kan föra en bra statistik över vad mina avelsdjur nedärver - dels tycker jag att det är av största vikt för hundägaren att veta status på sin hunds leder för att på så sätt kunna ge sin hund de bästa förutsättningarna till ett gott liv.

Om man har en hund med HD är det mycket viktigt att man håller hunden i god kondition - dvs att den inte bär på onödiga kilos övervikt samt att den har en god muskulatur som hjälper till att förbättra situationen. Att ha en anmärkning på sin höft behöver inte innebära att hunden får problem utan de flesta welshar lever ett fullgott liv trots detta. Jag anser inte att det generellt går att säga vad man ska göra eller inte göra med en hund som har HD utan man måste som ägare lära känna sin hund och se på den om det är något som den inte mår bra av att göra. En del hundar får ont av att man cyklar med dem medan andra klarar det bra osv. Min filosofi är att man gör det man tänkt göra med sin hund innan man visste om dess HD men att man är uppmärksam på hur den mår och om den verkar få ont av någon specifik aktivitet så slutar man med just det.

Innan hunden uppnår 1 års ålder ska man inte utsätta den för vad jag kallar för tvångsmässig motion - dvs inte ha med den på cykel- eller ridturer, inte låta den dra, inte springa kopplad långa sträckor på hårt underlag och liknande. Man bör heller inte påbörja t ex agilityträning med hopp innan denna ålder (sån't som slalom och tunnlar kan man dock träna tidigare).

Ögonsjukdomar: Vi har väldigt lite problem med ögonsjukdomar på welshen men de kan drabbas av olika typer av ögonsjukdomar varför man i rasklubben rekommenderar att man ögonlyser avelsdjuren innan de går i avel, det är också ett krav för att få nyttja klubbens valpförmedling. Intyget får då inte vara äldre än 3 år. Då ögonsjukdomarna kan vara så "luriga" att de inte kan ses i tidig ålder, utan dyker upp då hunden har hunnit bli 4-5 år så kan det vara bra att följa upp med ytterligare ögonlysningar. Det kan också vara bra att som "vanlig" hundägare i alla fall kontrollera ögonen på sin hund vid ett par tillfällen under dess liv. Det är dock inte nödvändigt att göra detta förrän vid ca 2 års ålder då dessa förändringar sällan uppträder tidigare. Ögonlysning utförs av speciella veterinärer och dessa finns inte alltid på den vanliga djurkliniken men rasklubbarna samt SKK anordnar vanligen ögonlysning på olika orter ett par ggr om året.

Katarakt är den medicinska termen för grå starr och innebär att ögats lins grumlas, den kan uppstå när som helst under hundens liv. Linsen som normalt är helt genomskinlig hjälper till att bryta ljusstrålarna som faller in i ögat. När enstaka små grumlingar förekommer kan ärftlighet ofta ej bedömas, utan hunden måste ögonlysas igen ett år senare. Katarakten kan uppstå i olika delar av ögat och är därför namngivna därefter, såsom;

• bakre polär katarakt
• total katarakt
• främre Y-sömskatarakt
• övrig partiell katarakt (övriga typer av katarakt registrerar hos SKK som övrig partiell katarakt om de inte faller under tidigare uppräknade varianter).
  Symptom och diagnos;
  Syns i de allra flesta fall endast vid en ögonlysning, förutom vid total katarakt som kan ses med blotta ögat. Total katarakt ger synnedsättning eller blindhet på det drabbade ögat. För att kunna ställa diagnos måste hunden ögonlysas, vilket en veterinär med särskild ögonkompetens gör med hjälp av en spaltlampa.
  Ärftlighet;
  De flesta katarakter är ärftliga, men orsakerna till grumlingen av linsen kan vara flera. De icke ärftliga orsakerna kan vara, virussjukdomar hos den dräktiga tiken, ämnesomsättningsrubbningar, slag mot ögat, infektioner och bristsjukdomar.
  Om man upptäcker ögonförändringar hos en hund som är över 7 år och som före det har ögonspeglats och varit frisk brukar man tala om senil katarakt, men då måste hunden ha varit undersökt och frisk åren innan upptäckten av den senila katarakten för att man ska kunna bedöma den som av icke ärftlig art. Den här typen av katarakt är medfödd, har bildats under fosterstadiet och kan bero på störningar i livmodern under dräktigheten såsom; infektioner, förgiftning eller olämplig utfodring.
  
  PRA är ett samlingsnamn för en typ av likartade, ärftliga ögonsjukdomar som drabbar ett flertal raser. Förkortningen står för Progressiv (vilket betyder att sjukdomen gradvis utvecklas och symtomen ökar efter hand) Retinal (ögats näthinna) och Atrofi (betyder förtvining, då blodådrorna i näthinnan förtunnas så att näthinnans funktion gradvis försämras för att slutligen helt förtvina) Hos hundar med PRA sker alltså en successiv förtvining av näthinnan och dess synceller tills hunden slutligen blir helt blind. Det finns ingen bot eller behandling av sjukdomen, men den är varken smittsam eller dödlig och hunden känner ingen smärta.
  Symptom och diagnos;
  Tidiga tecken på PRA brukar vara att hunden börjar se sämre i skymning och mörker och efter ett tag kan pupillerna bli större än normalt, i viss belysning kan man även se ett ökat återsken från ögonen. Med tiden så får hunden även få svårt att se i dagsljus. Hundar med PRA kan ändå leva ett ganska normalt liv i sin hemmiljö, dels för att hunden har tid att anpassa sig till sin gradvis försämrade syn, men också för att synen inte är hundens primära sinne. För att kunna ställa diagnos måste hunden ögonlysas, vilket en veterinär med särskild ögonkompetens gör med hjälp av ett oftalmoskop. Utomlands kan man även upptäcka PRA innan hunden har visat någon symptom (i dagsläget finns det ännu inte någon svensk veterinär med den kompetensen) genom att göra en ERG-undersökning (elektroretinografi), då man med hjälp av ljusblixtar studerar hur näthinnan reagerar och sedan redovisar som ett kurvdiagram. En frisk näthinna har en mycket karaktäristisk kurva. Hunden måste vara minst 18 månader.
  Ärftlighet;
  Den generella formen av PRA har en regelbunden, recessiv arvsgång, vilket innebär att PRA endast uppkommer om dubbla sjukdomsanlag finns i hundens arvsmassa alltså att båda föräldrarna är bärare. Har hunden bara ärvt ett sjukdomsanlag uppkommer PRA däremot inte, men hunden kan bära på anlaget i det dolda och sen nedärva det i sin tur till sina avkommor.
  
  Glaukom är ett tillstånd med för högt tryck i ögat och kallas ibland grönstarr, vilket även kan uppkomma efter en ögonskada. Den ärftliga formen är en missbildning i ögats dräneringssystem som ligger i kammarvinkeln mellan ögonvitan och hornhinnan. Följden av detta blir att trycket i ögat stiger.
  Symptom och diagnos;
  Beroende på om tillståndet är akut eller kroniskt så varierar symptomen. Vid akut glaukom får hunden stora pupiller, den kniper med ögat som också är väldigt ömmande och hornhinnan kan även bli grumlig. Att ögat blir större är också ett tecken på ett ökat tryck i ögat. I akuta fall kan man se en kraftig irritation med rodnad av ögonslemhinnan och ögonvitan. Diagnos ställer man genom att mäta trycket i ögat.
  Ärftlighet;
  Glaukom kan vara ärftligt.
  

Hypothyreos: Hypothyreos är en underfunktion i hundens sköldkörtel - detta är en sjukdom som finns representerad hos de flesta raserna och är klassad som den vanligaste endokrina sjukdomen hos hund av medelstora/stora raser. Det är en sjukdom som vi i dagsläget inte har klart för oss hur den nedärvs men den har helt klart en genetisk belastning. Den vanligaste varianten av hypothyeros hos hund är autoimmun - det innebär att kroppens eget immunförsvar angriper sköldkörteln och bryter ned den. Sköldkörteln påverkar och styr bl a ämnes-omsättningen i kroppen. Sjukdomen kan ha flera olika symptom, vissa hundar visar många symptom medan andra hundar inte visar just några och det kan vara svårt att förstå att hunden är sjuk.

• Övervikt - plötsligt ökande vikt trots samma fodermängder och motion.
• Köldkänslighet - hunden är mer benägen att frysa och ligger gärna på varma platser.
• Dålig pälskondition - pälsen blir glanslös, tunn och flygig alternativt sträv och stålulls-liknande. Det kan även uppträda kala fläckar.
• Talgfyllda "finnar" - hunden kan här och var på kroppen få finnliknande blemmor.
• Minskad ork - hunden orkar inte lika mycket som tidigare, kan verka deprimerad och "tappa gnistan".
• Hos tik kan löpen bli störda - antingen löper hon mycket sällan eller tätare än normalt samt att de kan vara svåra att få dräktiga alt få små kullar med små, ofta underutvecklade valpar.
• Hanhundar kan få dålig spermakvalité och därmed lämna små kullar alt bli helt sterila.
• Ökad infektionsbenägenhet - hunden drabbas ofta av återkommande infektioner - t ex i öronen och infektionerna är ofta svåra att häv

En hund som drabbas av hypothyreos diagnostiseras med ett enkelt blodprov och medicineras sedan med Levaxin - som är ett konstgjort ämne som ersätter kroppens egenproducerade sköldkörtelhormon. När hunden satts in på sin medicinering så försvinner vanligen symptomen rätt snart och man "får tillbaka" sin gamla hund. Det finns inga registrerade biverkningar av medicinen och hunden lever fortsatt ett normalt liv.

Jag, tillsammans med några andra uppfödare och i samarbete med Canilab-Equilab (som är ett medicinskt laboratorium i Halmstad) anser att det här är en sjukdom som förekommer tillräckligt ofta (och antagligen mer än vi vet idag) inom vår ras för att man ska ta det på allvar.

I dagsläget finns det inte några tydliga direktiv till hur man ska hantera sjukdomen i aveln vare sig från rasklubben eller SKK. Åsikterna går tyvärr isär en del inom rasklubben och i dagsläget har vi något av en konflikt i ämnet. Emellertid är det så att varje uppfödare måste göra sina egna val när det gäller hur man urskiljer sina avelsdjur och vad man anser vara viktigt ur hälsosynpunkt hos rasen. Mitt mål som uppfödare är att i möjligaste mån använda mentalt sunda och fysiskt friska hundar i mitt avelsarbete - förhoppningsvis individer med "ett gott arv" som också lämnar frisk avkomma. När det gäller just denna sjukdom anser jag att det är av största vikt att vi får "mer kött på benen" för att så småningom kunna kartlägga sjukdomen ordentligt och kanske i förlängningen kunna komma så långt att man kan få till stånd ett test som kan avgöra om en individ är anslagsbärare av genen för denna sjukdom eller ej. I dagsläget är det rätt långt borta men allt måste ha en början någonstans.

Mitt val är att testa alla mina avelsdjur innan de går i avel första gången samt sedan regelbundet mellan åldrarna 2 - 6 år. Jag vill också att alla mina valpar vidare testas vid 2 tillfällen under sin livstid, lämpligen vid 2 års ålder samt vid 5-6 års ålder. Detta är för att på så sätt få en bättre bild av vad som kan påverka att sjukdomen bryter ut och så småningom, tillsammans med samarbete med svenska forskare i veterinärmedicin, kunna få en bild av hur sjukdomen nedärvs och vilket mönster den följer.

Det test man gör är mycket enkelt och består av ett vanligt blodprov som tas hos veterinär och sänds till analys (företrädesvis till ovanstående Canilab-Equilab). Det man analyserar är T4, TSH samt TgAA. T4 är det hormon som produceras i sköldkörteln, TSH i hypofysen för att stimulera sköldkörtelns produktion av T4 och TgAA är autoantikroppar som utsöndras om det är en autoimmun sjukdom. När sköldkörteln är sjuk slutar den producera T4 vilket gör att nivån blir onormalt låg - vilket i sin tur leder till att nivån av TSH stiger då hypofysen arbetar på högvarv för att stimulera sköldkörteln till att producera sköldkörtelhormon. När det inte lyckas blir påslaget av TSH allt större och större. Detta visar sig mycket tydligt på blodproverna och hunden kan snabbt sättas in på medicinering vid behov. Om du vill läsa mer om sjukdomen kan du följa länkarna som finns på länksidan

PNP - progressiv nefropati

Renal dysplasi, också känd som PNP, eller progressiv nefropati, är en ärftlig defekt där hunden föds med en fortskridande njursjukdom som orsakas av en medfödd underutveckling av njurarna

Flertalet nefroner, de minsta enheterna i en njure, når av okänd anledning inte full mognad hos drabbade hundar. Detta leder till att njurarna aldrig får full kapacitet för att ta hand om rening av blodet och därigenom kroppens avfallsprodukter. De klarar heller inte av att att producera hormonet erytropoetin som krävs för nybildandet av röda blodkroppar. Hur sjukdomen visar sig eller hur länge en drabbad hund lever beror helt på hur drabbade njurarna är. Somliga hundar måste avlivas redan som valpar så tidigt som vid 2-6 månaders ålder, andra individer kan leva upp till nio år med långsamt tilltagande symtom på sjukdom.

Symtomen hos PNP skiljer sig inte på något vis från dem som uppstår vid andra njursjukdomar utan präglas framför allt av ökad törst och urinering, aptitlöshet och avmagring. När sjukdomen fortskrider tillkommer kräkningar, diarré och uttorkning. Sjuka hundar uppvisar inte alltid alla symtom och de första sjukdomstecknen kan variera mycket men består vanligen i att hunden börjar dricka och urinera mer än normalt.

Symtom som dessa kan i många fall ses redan i tidig ålder men uppfattas då sällan som tecken på sjukdom eftersom hundarna för övrigt tycks vara friska. Alla hundar föds faktiskt med underutvecklade njurar som mognar med åldern. Därför är renal dysplasi extra svårt att diagnostisera på ett tidigt stadium.

I somliga fall drabbas hundar snabbt av akut njursvikt till följd av renal dysplasi, men flertalet lever till mogen ålder innan sjukdomen uppdagas. Teoretiskt är det inte otroligt att sjukdomen kan passera obemärkt hos en gammal hund eller tas för en ålderskrämpa. De klassiska symtomen är märkbara endast i svåra och medelsvåra fall. Alltså kan hundar leva ett till synes problemfritt liv utan att sjukdomen uppdagas

En säker diagnos av PNP kan endast ställas genom analys av njurvävnad. Förändringar hos njurarna som går att uppdaga med hjälp av ultraljud kan i vissa fall ge en antydan om ifall en hund är drabbad av sjukdomen. Även blod- och urinvärden kan ge en indikation om njurstatus hos en individ vilket i så fall kan väcka en misstanke om att hunden är behäftad med PNP. Säkra besked kan dock inte lämnas så länge vävnadsprov från njurarna inte undersökts

Det verkar som om de hundar som föds med en viss grad av nedsatt njurkapacitet kan anpassa sig efter omständigheterna i relativt stor mån, oftast bättre än hundar som föds med friska njurar och därefter drabbas av njurproblem. Detta beror troligen på att de olika enzymsystemen i kroppen lär sig att anpassa sig till rådande organstatus i kroppen om en defekt finns med från första start.

Eftersom ett fungerande vätskeintag är av största betydelse för njurfunktionen hos alla individer är det viktigt att en njursjuk hund alltid har obegränsad tillgång till friskt vatten. En lågproteindiet därtill kan för den drabbade hunden innebära att en mindre mängd avfallsprodukter bildas och utsöndras i kroppen vilket är positivt. Reglering av salt kan också vara till fördel för den njursjuka hunden, men måste då ske gradvis eftersom kroppen behöver tid att vänja sig vid förändringar av detta slag. Det kan också antas att ett ökat behov av vattenlösliga vitaminer som vitamin B och C föreligger vid ökad törst och urinering.

PNP är en dödlig sjukdom. Vi vet inte med säkerhet idag hur den nedärvs, men en ärftlighetsfaktor tycks finnas. Welsh Springer Spaniel tillhör en av de raser som begärt att ingå i SKKs bekämpningsprogram mot PNP, där central registrering av diagnostiserade fall ingår som en viktig del av arbetet att hålla nere antalet sjukdomsfall i rasen

Eftersom diagnostisering kräver att en microskopisk undersökning av njurvävnaden görs är det av största vikt att hundar som misstänks lida av sjukdomen Renal dysplasi, eller PNP, obduceras. Här har vi alla ett stort ansvar. Undersöks hundarna inte kan de heller inte föras in i det centrala registret och därmed kan man inte undvika att föra linjerna vidare i avelsarbetet

Mer kan läsas via den här länken:
EPSILON - Electronic Publishing at the SLU